Uppvaknande i Lovisa

Ni minns Tage Danielssons träffsäkra satir om Harrisburg och sannolikheterna? Exakt lika har det låtit de senaste dagarna, framför allt då ansvariga på våra kärnkraftverk har kommenterat de dramatiska bilderna från Fukushima: ”vi vet egentligen ännu inte vad som hänt, och får invänta närmare analyser”. Om det nu alls har hänt, skulle Danielsson tillägga, för vi kan ju inte vara riktigt säkra.

Miljontals tittare världen runt kan emellertid med till visshet gränsande sannolikhet se att det faktiskt händer, hela tiden, och blir allt värre. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Tyskarna, alltid känsliga när det gäller kärnkraft, svarade omedelbart med att igen omvärdera sin nyligen omvärderade policy, och stänger temporärt alla kärnkraftverk byggda före 1980.

Och vad gör vi? Alla våra nuvarande reaktorer är ålderstigna (Lovisa 1 och 2 från 1977 resp. 1980, Olkiluoto 1 och 2 från 1979 resp. 1982). Jo, vi intalar oss att dylikt inte kan hända här, vår berggrund är stabil och säkerhetssystemen mångdubbla jämfört med Fukushima. Efter Tjernobyl kunde man dessutom skylla på sovjetiskt slarv, och på att reaktorerna var av annan typ. Men det går inte nu; reaktortypen är densamma och japanerna knappast slarviga.

Alltfler drar därför öronen åt sig, också hos oss. Såväl myndigheter och politiker som vanliga medborgare. Så långt som i Tyskland vågar man knappast gå, men Fortums möjligheter att få ett nytt tillstånd inskrivet i regeringsprogrammet minskar nog i takt med larmrapporterna från Japan.

Som väntat reagerar man långsammast där oron rimligtvis borde vara starkast, dvs. våra egna kärnkraftsorter. I Lovisa har den allmänt etablerade sanningen länge varit att staden dör utan kärnkraft, och att en ny reaktor därför oundgängligen måste ersätta de nuvarande, vars driftstillstånd går ut 2027 och 2030. Den som ifrågasatt det har betraktats som en landsförrädare. Nu börjar man långsamt medge det man alltid vetat, men effektivt förträngt: staden kan faktiskt dö – med kärnkraft.

Opinionssvängningen är tydligt förnimbar, också på lokalplanet. Man kan ju inte frånse Fukushima. En indikator på det är att kritikerna omedelbart kommit på fötter, bokstavligen. En första ljusdemonstration ordnades senaste söndag på Lovisa torg, och nu förbereds en större folkrörelse under devisen Lovisa 2030. Det årtal som för många är ett skräckens år, ifall det inte blir en ny reaktor. För andra ett hoppets år, eftersom man då äntligen kan skaka av sig ett långt och destruktivt beroende.

Få har nämligen vågat säga det högt, än mindre kräva det: en liten kommun som Lovisa (också efter kommunfusionen) mår bättre av att inte ha en sådan obehaglig gökunge i boet. De senaste åren har visat att hela nejden har allt att vinna på att utveckla sina övriga ben. Inflyttningen ökar sakta men säkert, tack vare stadens optimala läge och idylliska miljö. Tillväxten utan kärnkraft är visserligen långsammare, men den är garanterat mera hållbar.

Thomas Rosenberg

Yksi vastaus to “Uppvaknande i Lovisa”

  1. Som får på väg till slakten accepterar vi att det byggs mera kärnkraftverk i Finland/men varför det ska kallas demokrati begriper väl ingen i Finland/för propagandan hamras in i varje knopp/för mera kärnkraftverk i Finland: ”Plutonium det gör så gott i varje kropp, och det produceras i Finland/ Arbetskraft och råvaror och teknologi/hämtas från fjärran länder/så varför det ska kallas ”Inhemsk Energi” begriper väl ingen i Finland.

    (Denna sång finns på den ovan angivna sajten)

Kommentointi on suljettu.

%d bloggers like this: